Överlämning i brytningstid

Efter sex år som föreståndare för Centrum för Öresundsstudier lämnar jag vid årsskiftet över ansvaret till etnologen Markus Idvall och koordinatorn Mia Krokstäde. Det har varit dynamiska år där CORS byggt vidare på den stabila grund som Hanne Sanders en gång skapade. De kommande sex åren lär bli minst lika dynamiska, inte minst som Öresundsregionen befinner sig i en brytningstid. Nationsgränsen som många trodde hade försvunnit gör sig numera påmind varje gång vi reser över sundet och troligtvis kommer gränsen att bli föremål för omförhandlingar de kommande åren. För samtidigt som gränsen är mer närvarande nu än för några år sedan så tycks beslutet om att bygga ytterligare en fast förbindelse över sundet rycka närmare. Lyfter vi blicken utanför Öresundsregionen så är det troligt att gränsfrågan även kommer att aktualiseras när Fehmarn Bält-förbindelsen förverkligas. Till detta ska hela EU-projektet adderas: EU befinner sig också i en brytningstid där nationalistiska, protektionistiska strävanden står mot (inom-europeiska) kosmopolitiska ideal. Vilken väg EU-projektet tar är osäkert, men vägvalet kommer att påverka Öresundsregionen. CORS har i detta sammanhang en viktig funktion att fylla som en kreativ, kritisk och kunskapsintensiv plattform med fokus på gränsfrågor.

Gränsen gör sig inte bara påmind vid gränspassagerna Lernacken, Hyllie och Helsingborg. I Öresundsregionen tycks klyftorna mellan olika samhällsgrupper öka och det är uppenbart att regionen även i detta avseende befinner sig i en brytningstid (skymningstid enligt en del olyckskorpar). En förutsättning för hållbar regional utveckling är att politiker inte enbart investerar astronomiska summor i forskningsanläggningar, vägar, broar och tunnlar, utan det behövs även betydande investeringar i skola, vård och omsorg. Om så inte sker finns det en risk att regionen får en ökande andel människor som lever i ett permanent, immobilt utanförskap, medan andra – en ekonomisk och kulturell elit – är mobila i både geografisk och social mening. Även i detta avseende har CORS en viktig funktion att fylla de kommande åren; som producent av kunskap om vardagslivet i regionen samt; som förmedlare av kunskap till det omgivande samhället.

Det är med tillförsikt som jag lämnar uppdraget som föreståndare för Centrum för Öresundsstudier.

Uncategorized 0

Utsiktslöst

Utsikten från kontorsfönstret är hänförande. Delar av det pittoreska Helsingör skymtar på andra sidan sundet och jag kan följa Danmarksfärjornas idoga pendelrörelse. Men större delen av Öresund och Danmark skyms av en vägg bestående av fyrkantiga containrar staplade på varandra i fyra våningar. Somliga menar att dessa containrar är något av det vackraste som finns eftersom de symboliserar det fria flödet av varor på en global marknad. Kanske glömmer containervurmarna bort att handeln på denna marknad inte sällan bygger på att varorna tillverkas i länder som saknar hållbara arbetsvillkor, vilket gör det möjligt att transportera och sälja varorna med en vinst som tillfaller ett fåtal. Så länge som den globala handeln förutsätter en sådan asymmetrisk relation är framtiden för de som säljer sin arbetskraft sannolikt utsiktslös.

Uncategorized 0

En grön bro till undergången?

Färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingörs ska utökas, meddelar Scandlines. Med start i december ska Hamlet vara i tjänst under ytterligare fem timmar per dygn. Johan Röstin, vd på HH Ferries AB, ser positivt på utvecklingen eftersom det innebär nyanställningar samt, förstås, nöjdare kunder. I klartext innebär detta antalet lastbilar som transporteras över sundet kan öka med 40 000 per år, från 410 000 till uppemot 450 000 (News Öresund 17/10 2017).

Röstins glädje är förståelig, men samtidigt uppenbarar sig en paradox i företagets verksamhet. Tidigare i år meddelade företaget att man skulle bidra till ett hållbart samhälle genom att utveckla batteridrivna färjor (Aurora och Tycho Brahe). På hemsidan kan man läsa följande om den gröna satsningen: ”Innan 2017 är slut uppgraderar vi hamnarna på Sundets båda sidor och installerar batterier för att driva de två färjorna, så att turen med regionens flytande bro blir en ännu grönare upplevelse. Att ha en ren batteridrift på en högintensiv färjelinje som Helsingborg-Helsingör är en världsnyhet. Vi har alltid aktivt värnat om miljön i Öresund och det här är ett stort steg framåt mot mindre utsläpp, rök och oljud”.

Det är oklart hur ytterligare 40 000 lastbilar i en redan hårt ansträngd Öresundsregional miljö värnar miljön, men det är kanske bra nog att färden mot undergången sker på en delvis grön bro?

Uncategorized 0

Köksdrömmar

Boligejernes Videncenter ställdes tidigare i år en synnerligen aktuell fråga: ”Hvad er en køkken makeover?”. Svaret som gavs var att en sådan makeover kan vara radikal eller minimalistisk; man kan göra om hela köket, delar av köket eller detaljer i köket. Oavsett ambitionsnivå så ska, menar Videncenter, köken, precis som resten av bostaden, spegla hus- eller lägenhetsägarnas dröm om det goda livet och därmed också identitet. I viss mån påminner detta om de visioner som knöts till köket när det moderna samhället skulle formas, inte minst så i 1930-talets Sverige. Men det finns också avgörande skillnader; i motsats till samtidens fokus på den enskilda köksägaren så var köket då ett kollektivt makeover-projekt.

Under 1930-talet blev köket föremål för en rad statliga undersökningar som belyste det traditionella kökets svagheter och propagerade för modernisering. Det traditionella var i detta sammanhang synonymt med bondesamhällets enkla stugor och den urbana slum som arbetarklassen var hänvisad till. Köket ansågs särskilt betydelsefullt eftersom det var en plats där näringsriktig mat skulle tillagas, vilket skulle skapa friska, starka medborgare med i moralisk mening sunda vanor. Genom att göra sig modern kunde man göra anspråk på moral, status och identitet – man var på väg mot framtiden och satt inte fast i forntida vanor. I Standardiseringskommissionens rapport (1935) excellerade därför ingenjörer och andra vetenskapliga experter i en lovsång till det moderna köket. Kökets olika redskap skulle placeras i ”rätt” ordning, i ”rätt” skåp eller i ”rätt” låda. Diskbänkar och hyllor skulle likaledes placeras i ”rätt” höjd. Allt för att verksamheten i köket skulle kunna skötas så rationellt och effektivt som möjligt.

Numera är det mer sällsynt att staten explicit har synpunkter på vad som är rätt höjd, rätt placering och rätt ordning i köken. Köken ger, som nämnts, individen större utrymme att själv förverkliga sin dröm. Men det är väl tveksamt om drömmen är unik i absolut mening. Kanske är drömmen snarare formad i relation till hur andras (grannarnas, vännernas eller ovännernas) kök ser ut. Kanske inspireras köksdrömmarna av de idealkök som syns i tidningar, film eller varför inte IKEA: ”Gå från köksdröm till drömkök! Boka 2 timmar med en av våra köksspecialister så hjälper vi dig med allt från din första pennskiss till den sista förvaringsdetaljen. Vi planerar köket så att det blir precis som i ditt huvud”. IKEAs personliga köksspecialist ska hjälpa oss att skapa en god och tilltalande ordning, experten ska få köket att spegla vårt inre. Den statliga Standardiseringskommissionen har sålunda ersatts av andra experter, men en køkken makeover handlar fortfarande om ordning, moral, status och identitet.

Uncategorized 0

Med fruktan som vapen

I en nyligen publicerad artikel i Berlingske Tidende uppmanade Uffe Ellemann-Jensen, tidigare utrikesminister i Danmark, politiker att inte använda rädslor som vapen för att, exempelvis, driva igenom skärpta gränskontroller. Det är förstås illa nog att människor är eller kan vara rädda, men när politiker dessutom bidrar till att väcka eller förstärka känslor så är det etter värre. Det är därför inte svårt att sympatisera med Elleman-Jensens utspel. I samtiden tycks rädslan vara ett favoritredskap i politiska sammanhang, i Danmark men också i andra delar av världen. Eller snarare, det handlar om en hel arsenal av olika rädslor. Rädslan för att välfärdsstaten kollapsar; rädslan för miljöförstöring; rädslan för de som finns på andra sidan gränsen, rädslan för att svenska älgar ska få det danska tågnätet att kollapsa … Listan kan göras mycket lång och i en del fall finns det förstås fog för oro, men inte sällan bidrar rädslans politik till att skapa en obefogad hotbild. Det är som om (en del) politiker inte förmår formulera drömmar eller visioner om en ljus framtid utan att använda rädslan som språngbräda. Nu är detta förstås inte ett helt nytt fenomen, rädslan är en mäktig drivkraft och har därför också använts i politiska syften genom århundrandena. Men denna insikt gör inte frågan mindre bekymmersam, snarare tvärtom. Det är inte utan att en emellanåt längtar efter Upplysningstidens tilltro till kunskapens, saklighetens och objektivitetens förmåga att sprida ljus i mörker, att skingra vidskeplighetens dimmor och att tona ned känslornas inflytande. Men för all del, det hade kanske räckt om politiker mer ofta använde kunskapen som vapen istället för fruktan.

Uncategorized 0

Asfalt

Är det rimligt att svenskar som nyttjar danska vägar ska betala vägtullar? Frågan aktualiserades häromveckan då det stod klart att den danska regeringen hade enats med Dansk Folkeparti om att utreda frågan om vägtullar för utländska bilister. Systemet med vägtullar finns redan i andra delar av Europa, så i det avseendet är frågan inte särdeles uppseendeväckande. Men känslan av orättvisa låg ändå och pyrde i en del svenska rapporter. Skulle verkligen broderfolket beskattas? Vad kommer att ske, om förslaget skulle bli verklighet, med den transnationella Öresundsintegrationen? Kommer svenskarna att vilja köra över bron och fortsätta sin färd på de danska vägarna? Ska våra danska kamrater betala för asfaltsslitage i Sverige? Det var som om asfalten band samman regionen. På ett sätt är det förstås just så; utan asfalt hade bilismen inte fått ett så starkt genomslag i efterkrigstidens Europa och; sannolikt hade trafiken över Öresund sett annorlunda ut om det inte vore för asfalten. Asfalt har alltså möjliggjort den samtida Öresundsregionen. Här finns det anledning att påminna om asfaltens etymologi.

Asfalt kommer från grekiskans asphaltos vars ursprungliga betydelse är oförstörbar. Om vi tror på bilens betydelse för den regionala integrationen så behövs alltså asfalt, det är denna som gör regionen oförstörbar. Men frågan är vem som ska betala, på såväl kort som lång sikt. På kort sikt är det väl rimligt att brukarna betalar för att kunna färdas snabbt och friktionsfritt strax ovanför jordytan. Men på längre sikt ter det sig något mer komplicerat. Den oförstörbara asfalten skapar ett ohållbart samhälle eftersom den möjliggör en fortsatt expanderande bilism och därmed också ökade utsläpp. Asfalten må vara oförstörbar, men det är ju dessvärre inte miljön.

Uncategorized 0

Ålderdomstecken

”Din bizz är gammal – byt till en ny”, så löd meddelandet som kom till min email-adress. Det var en påminnelse om att bron och de artefakter som håller den vid liv åldras, att bron är i behov av kontinuerliga hälsokontroller och ny energi. Bizzen föreföll fungera som en pacemaker i behov av byte i syfte att säkerställa Öresundsregionens överlevnad: ”Din ØresundBizz börjar bli gammal och batteriet är svagt. För att undvika ett oplanerat stopp i betalstationen på Øresundsbron eller hos någon av våra EasyGo-partners kan du byta till en ny bizz”. Märkligt nog var meddelandet skickat av bron själv, åtminstone av avslutningen att döma: ”Vänliga hälsningar, Øresundsbron”. Bron tycktes ha ställt en diagnos på sig själv för att undvika ett stillestånd, en propp i den regionala kroppens huvudartär. Man kan bara hoppas att den förmår ställa liknande diagnoser på benen; det vore ju fasansfullt om Pylonerna skulle drabbas av plötslig benskörhet.

Uncategorized 0

Att äga eller inte äga, det är frågan

Nyligen skickade Greater Copenhagen & Skåne Commitee en skrivelse till svenska och danska ministrar i vilken man pläderar för att Öresundsbro-konsortiet – som ägs av svenska och danska staten – bör få i uppdrag att utreda en fast förbindelse mellan Helsingborg-Helsingör. I en intervju i News Öresund (19/5) påpekade Henrik Fritzon, regionstyrelsens ordförande i Region Skåne, att konsortiet på längre sikt bör bygga och driva denna förbindelse. Motiveringen var kärnfull: ”Eftersom de äger bron och byggde den är det rimligt att de också bygger en HH-förbindelse. Då kan de också använda överskottet från Öresundsbron till det”. Enligt Fritzon skulle en fast HH-förbindelse dessutom ”bli en väldigt kommersiellt bärkraftig produkt”. Det är ingalunda ovanligt att politiker på detta sätt talar och tänker som företagsledare. I intervjun framgår det även att Fritzon är hoppfull. Ministrarna kommer att fatta ett klokt beslut eftersom ”behovet av [en fast förbindelse] är ganska starkt”. Det vore uppfriskande med etablerade politiker som såg skola och vård som om inte bärkraftiga, så åtminstone livsviktiga produkter som bör ägas av staten. Behovet är, enligt många, ganska starkt.

Uncategorized 0

Att vara på väg

Karin Boye fångade, menar en del, resans innersta kärna i en känd dikt, nämligen att det är rörelsen som är målet: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst; Den bästa dagen är en dag av törst; Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Boyes romantiska bild av resan är fängslande och tilltalande. Hon fortsätter: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast; På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. Det är fortsatt vackert, men dikten skildrar förstås en resa som bygger på ett stort mått av frivillighet. (Även om resandet kan omges av nog så tvingande kulturella normer). De många flyktingar som söker sig bort från krig, fattigdom och utsatthet delar inte nödvändigtvis Boyes romantiska uppfattning. Nej, det krävs en romantiker för att uppskatta det modernas credo: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr; Oändligt är vårt stora äventyr”.

Uncategorized 0

En grön, flytande bro

Till sommaren ska delar av färjetrafiken mellan Helsingborg-Helsingör vara batteridriven. Utvecklingen beskrivs som revolutionerande och lär följas med stort intresse av rederier runt om i världen. Kanske kan initiativet rent av även få biltillverkare att på allvar ställa om till batteridrift. Visst vore det fantastiskt om Öresundsregionen inom en snar framtid hade en grön, flytande bro som transporterade lika miljövänliga bilar och lastbilar över nationsgränsen.

Broar omges alltid av förhoppningar om en annorlunda, bättre framtid. Ibland besannas dessa, men inte alltid. Vi får se vad den batteridrivna ”bron” förmår att uträtta, men ett helgrönt alternativ vore verkligen gränsöverskridande.

Uncategorized 0